Egypten- Landet där bakshees styr!

Ett charter flyg är sällsamt bekvämt. Ryggläge i en arresteringscell är att föredra framför en flygstol i ett SAS plan. Ingenjörs-konsten i att bygga en flygplansstol kan liknas med känslan av att ha en pistolmynning tryckt hårt mot din ryggrad i fem timmar samtidigt som tax-free stinna charterresenärer tror sig göra årets kap på två flaskor Vodka och en limpa cigg. Som sedan är slut efter första veckan eftersom dom inte har insett att det är Islam som styr och inte Kristendomen, då tillgången på alkohol är begränsad till det yttersta och den inhemska spriten avrådes skarpt ifrån att drickas redan av reseledaren på tranfer-bussen till hotellet.



Väl framme på hotellet så har svetten redan tagit överhanden och under de första fem minuterna i lobbyn får man en undervisning hur man ska betala baksheesh till hotellpersonalen- för det är det som är viktigast sedan får vi fylla i de nödvändiga papprena och blir mer eller mindre tvingade att få- våra redan till bredden överfyllda resväskor -burna till respektive rum, väntetiden på väskbäraren som förövrigt är så klen att det tar en evighet för han att konka in all taxfree-maxade väskor i varderas rum.

Väl inne på rummet så inser vi att air-condition är illa tvunget att ha på så fort man klivit in på rummet. Värmen i Egypten under maj och juni månad skulle enligt resebyrån vara 30-35 grader Celsius, HELL NO, inte en dag gick termometern under 35c, snarare så låg trycket på milda 40-50c. Anledningen till att Fritidsresor inte har flugit till Egypten tidigare år mellan maj och september är att det råder högsommar där nere och temperaturen ligger mellan 40-50c under denna period. Men nu hade resebyrån så lägligt hittat några uppgifter på att medeltempen helt plötsligt har sjunkit med cirka tio grader.

En spliff var av högsta grad prioriterad för denna helvetiska ökensommaren.
Vad jag hade läst innan jag reste till Egypten var att beduinerna gärna ställer upp med att sälja dig lite gräs, men det visade sig vara aktuellt för fem år sedan. Som på alla turist invaderade ställen så finns det ett och annat rötägg som har förstört för oss andra. Jag fick mig berättat att poliserna gör stora räder hos beduinfolket efter högsäsongen på cannabis, eftersom det alltid är någon dum jäkel varje år som åker dit i Egypten och blir så skraj att han golar ner hela byn och inte allt för sällan även butiksinnehavarna som för det mesta är bussiga att ställa upp på att sälja dig litet cannabis.
Så mitt sökande efter örten började bli mer och mer känt på gatan vi gick ner för varje dag på väg stranden.

Så dyker det första erbjudande upp, 350 LE (Egyptiska pund, ca: 400 sek) för en bit bra brass. Ok sa jag utan större tveksamhet, vi kan väll se vad det blir tänkte jag.
Färden till centrala DownTown (den äldsta delen av Hurghada vid röda havets ostkust) var vansinnig. Jag satt bakom på en kina-MC och föraren hade inte en tanke på att överleva, utan vad jag förstod senare
låg hans tankar på pengarna han skulle tjäna på mig. Väl framme i en mörk gränd på okänd plats i centrum så dyker det upp en risig kille som garanterat inte endast brukade cannabis. Det jag kan uppfatta av deras snabba lilla samtal är jalla, och pengarna och varorna byter händer.
-No, no! gapar langaren!
-He wants 550 LE. Säger min Mc-förare.

Jag öppnar min hand och tittar på biten som inte väger mer än 2g och börjar skratta dom båda våldsamt i ansiktet, en aningen respektlöst visserligen men att ta mig för dum var deras misstag. Att förhandla i Egypten är 77% teater.

-No way amigos, to little, give me more. Jag tvekade faktiskt på om jag verkligen inte skulle dom mer för det kändes riktigt bra på lukten och det var mjukt som den lenaste Afghanen. Men sa sedan att om det är bra så kommer jag tillbaka och handlar mer.

Vad som räknas som svalt i Egypten är högsommarvärme här i Sverige. Landet vaknar efter solens nedgång över horisonten och det var precis när solen tog sin sista suck för den dagen som jag hade förvärvat min första joint på den Afrikanska kontinenten.
Efter att ha suspekt inspekterat mitt dyrt förvärvade brass så växte min tveksamhet.
Men jag sade till mig själv att inte döma hunden efter pälsen och rullade upp en riktigt fin king-size spliff.
Min besvikelse var enorm, svetten och ilskan trängde fram egenom mina porer likt vulkanaskan hade gjort ur Eyjafjallajökull någon vecka tidigare.
Visst det susade till lite i säven, men bara för en mycket kort stund.
Jag hade blivit tokblåst!

Efter detta fatala misstag bestämde jag mig för i ren ilska att inte förvärva några mer droger i Egypten utan förlita mig på de LSD-trippar jag hade haft med mig från Sverige och låta dem göra jobbet, för jag visste att innerst inne så har detta land något underbart att erbjuda förutom den turist-pest som rådde.

Att orka med alla försäljare som drar i dig och din flickvän är en konst som kräver noga planering på vad som skall inhandlas och hur mycket man kan tänkas lägga på saker man vill ha med sig hem från världens äldsta civilisation.
Vi hade turen att vara där två veckor hade vi endast stannat en vecka hade jag aldrig någonsin kunnat tänka mig komma tillbaka, men den andra veckan var underbar. Då har dina öron och ögon lyckats med konststycket att bygga upp ett självförsvar mot alla försäljare som kan de flesta hälsningsfraser på de Europeiska språk som fanns representerade på den ostliga Rödahavskusten's turist stråk.
Efter att ha bestämt för att ta dagstur till det kulturspäckade Luxor så började vi finkamma området efter någon seriös säljare som kunde hooka upp oss på en resa till Luxor. Eftersom resbyråerna och hotellen har dubbla priser på alla utflykter så ville vi komma billigt undan.
Efter en halvdags sökande och te-drickande så minns min flickvän en snubbe som kallade sig Eddie Murphy (vad hans Arabiska namn var förtäller ej historien) som var riktigt trevlig och verkade ok och som hade nämnt ett bra pris några dagar tidigare till Luxor där inträde till en heldel ställen, lunch och resa ingick i priset.

-You smoke my friend? Fråga Eddie lite försiktigt.
-Yea, you wanna cigarette? Svarade jag honom.
-Hahahaha, I got cigarettes, I meant weed. Sade han men det bredaste smilet på den norra Afrikanska kontinenten.
-Absolutly sir. Sa jag på ett sätt som om det inte var det minsta konstigt. Jag ville verka ointresserad om han nu ville pusha på mig något rökbart.
-Wait here, ok? I hans butik menade han.
-It'll take me four minutes and I'll be back with some weed that we can smoke. Så två minuter senare kommer han tillbaka med ihoprullad tidning full med vad han kallade Beduin-weed.

Vi rökte oss tillbaka till ap-stadiet och kom överense om ett duktigt bra pris för två till Luxor dagen efter.

Jag hittade Eddie och hans polare efter en vecka och spenderade den sista veckan en halvtimme från dag till dag efter frukost med att röka några spliffar helt och hållet gratis i deras butik.
Det var inte bara det gröna som gjorde att jag hittade en plats för Egypten i mitt hjärta utan deras extremt vänliga och ogenerade sätt att bjuda på sin kultur och det vackra som landet har att erbjuda, dessa människor hittar man mer än sällan i Sverige och det jag har då aldrig sprungit på så många personer som är så ivriga att berätta sin historia som i Egypten. Dessa två veckor var mer än nog med material för en reseskildring alá The Rum Diary.
Jag råder dig som har Egypten som resemål att inte köpa något hasch utan istället söka efter gräs, vilket oftast finns och är mycket billigare än haschet. Du får en veckas om inte två veckors ranson med gräs för ca: 50 LE (vilket motsvarar ca:65 sek. Du bör ej betala mer än hundra för en "rulle". Det du bör tänka på när du köper weed där, är som alltid att kolla varorna innan du och säljaren skills åt, även om han säger att du ska vänta tills du har kommit upp till ditt hotell rum, speciellt då ska du kolla om han säger så.

Res väl!

/Cansvea